Du Som Reser Mig
Tiden läker alla sår. Jag vet inte ifall det är något jag litar på, om ens förstår. Hur är det möjligt? Tack vare tiden så tänker vi. Då kommer gamla minnen fram, påminner oss om hur mycket vi lider.
Nej, det som läker våra sår är nya vackra känslor. Det som jag känner just nu.
Känslan jag får av att se in i dina oändliga ögon, betrakta varje vrå av ditt ansikte, känna din kropps änglalika form.
Ditt sätt att distrahera mig, få mig att glömma all smärta, ditt sätt att lyfta den tunga bördan från mina axlar genom att endast röra vid min hud. I din närhet så känner jag mig hel, oförstörbar.
Dock så vet jag inte ifall dessa känslor är äkta, eller om mitt hjärta bedrar mig, så som det gjort så många gånger förut.
Vågar jag verkligen riskera det vi har nu och sikta på något högre? Tänk om jag förlorar dig..
Det är du som reser mig, leder mig mot ljus. Jag känner inte dig, iallafall inte väl, jag vet ingenting om dig. Men dina ögon berättar om en person som du skulle kunna va.
Jag vill vara med dig, uppleva livets händelser med dig. Men jag är rädd, jag klara inte av att visa mig sårbar och riskera att bli avvisad.
Kan jag lita på dig? Du som reser mig, älskar du mig?
