dreamsaboutlife

Hösten. Den dystra, mörka tiden. Den bästa tiden. Det är då man kan tänka. Då man kan gå ut i den bittra kylan och känna blodet pulsera genom kroppen, bränna i ådrorna. Det får hjärnan att klarna upp och man får en känsla av kontroll. Kontroll över sina tankar. Därför älskar jag hösten, medans andra stänger sina dörrar när den stryker förbi, välkomnar jag den med öppna armar. Jag låter den sluta sig om min kropp och friska upp minnerna.
Det är även då jag börjar skaka, inte av kylan, utan av minnerna som är värda guld.
Och över den skarpa smärtan, ett hjärta som rispas blodigt, gamla sår som rivs upp.
Smärtan som får en att vika sig dubbelt, som får en att börja drömma om en annan värld, ett annat liv som väntar, där känslan som nu skaver, sakta gnager upp ett hål i mitt bröst, endast är en abstrakt tanke.
En värld utan sorg och död. Där vänner aldrig försvinner och förvandlas till änglabarn. Men en sådan värld skrämmer mig, i den vill jag inte leva kvar i.
Vi behöver känna sorg och smärta, för hur ska vi annars kunna veta när vi upplever ren lycka?
Även om det gör ont att känna saknad, så är det värt det, eftersom det betyder att vi har varit lyckliga, om så bara för en liten stund.
Jag kan låta dig föras bort av vinden, till ett annat ställe, även jag kommer dit en dag, så fort jag har funnit vägen. För det är meningen att vi ska förlora dom vi älskar, hur ska vi annars kunna veta hur mycket dom betyder för oss?



R.I.P Therese Rojo, jag kommer aldrig att glömma dig. Och nu känner jag mig säker, för att den vackraste ängeln av dom alla, vakar över mig..